Sandra Törn

http://www.sandratorn.blogg.se

Satt uppe hela natten och kollade på olika avsnitt av Debatt.
Började med att jag kollade på ett, sen kunde jag inte sluta.
Tycker verkligen det är intressant att höra folks olika åsikter.
Extra roligt när de blir lite fight! :D

När vi ändå pratar om fight så kan jag berätta att för en timma sedan så hörde jag ett megabråk utanför fönstret.
Det var två av husets hundar som rök ihop.
Det låter så fruktansvärt illa.
Det var en blandrashund mot en amstaff.
Det var tydligen blandrashunden som flög på amstaffen.
Såg hur ägaren till amstaffen försiktigt plockade bort sin hund,
medan hon med blandrashunden skrek och slängde sig över sin hund.
Amstaffen gick iväg åt ett håll - som om ingenting hade hänt.
Medan blandrashunden stod och flåsade och var helt speedad.
Rätt kul det där, alla som har så mycket fördomar om dessa "mördarhundar".
När ska folk inse att det handlar om ägarna, inte hundrasen?
Blandrashundens ägare bad inte ens om ursäkt.
Han med Amstaffen frågade iaf hur det gick,
eftersom hans hund försvarade sig med ett litet bett.
Ohyffsat tycker jag.
Har jag nämt att jag också har varit ägare av en Amstaff? :þ
Såhär söt var han:



Eftersom jag satte uppe hela natten så sov jag fram till 17-tiden idag.
Det suger stenhårt. Jag blir som en zombie resten av dagen.
Blev en myskväll idag igen. Har haft rätt ont i ansiktet idag.
Men det verkar ju vara positivt ju ondare man har - så bring it on!! :)
Korvstroganoff och ris till middag och sedan två påsar chips och en stor chokladkaka.
Jag, nyttig? - Nej.
Jag, gillar att äta? - JA! :)
Jag, rädd för att bli tjock? - Nope. Längtar!

Well, well, cykelställ.
Nu ska jag ta mig något att äta.
Får se vad vi ska hitta på denna natt. Haha..

Ni som är vakna kan väl tipsa om bloggar som ni tycker om att läsa?
Kul att se vad folk gillar att läsa för bloggar, eller om ni har en egen som ni vill dela med er av!

Hörs om en stund! :-)
Puss!
♥

Fredagen spenderade jag för ovanlighetens skull med Thomas. :)
Vi lagade tacos och kollade på idol.
Hur i helvete kan Eddie fortfarande vara kvar?
Finns det någon där ute som tycker han är bra?
Tydligen så finns det det.. Men vem?!
Nåja.

Har inte så mycket att skriva om idag.
Är faktiskt lite trött.
Väntar på en snarkfri stund så man kan lyckas somna. :)

Äh, det här inlägget blir jättetråkigt.
Godnatt! :-)

Alltså ni förstår inte hur lycklig jag är. Haha!
Jag vet att jag tjatar, men det är verkligen stor skillnad.
För några dagar sedan var jag tvungen att dricka med sugrör.
I förrgår så kunde jag dricka lite ur glas men det rann ändå utanför.
Idag kan jag dricka ur glas utan att dreggla! HAHA!

Fan, jag visste att det var positivt när det började rycka och ha sig.
Nu håller vi bara tummarna för att det fortsätter i samma takt.

Jag vet inte om ni ser någon skillnad, det känns nog mer än vad det syns.
Här är lite att jämföra med iaf.


För någon två timmar sedan så väckte jag Thomas med morgonmys.
Älskar att krypa ner brevid honom när han är så varm och mysig.
Han steg sedan upp och tog en dusch och jag fick i uppgift att göra smörgåsar åt honom.
Passade på att visa min kärlek genom att skära dem som hjärtan.
La även ner en liten lapp där det stod att jag älskar honom på. :)
Lite lagom töntigt sådär, men vadå! :)
Det är tanken som räknas.

Ikväll ska vi ha filmkväll och äta tacos.
Det ser jag fram emot!
Ska även göra mig lite fin för honom, det var länge sedan.

Men nu ska jag lägga mig i soffan en stund, har jag tur så somnar jag.
Ha en bra dag, vad ni än ska göra! :)

Puss puss! ;-)
♥

Nu ger jag upp för inatt.
Ska försöka sova även fast jag inte är ett dugg trött.
Thomas har en snarkfri period just nu så lika bra att passa på! ;-)

Imorgon ska jag försöka städa ur min garderob och sedan städa upp efter målarna.
Måste börja rensa ur saker som ska slängas snart också.
Ska nämligen flytta den 1 dec. :-)

Sov så gott så hörs vi imorgon.
Avslutar med en bild på mig och två fina vänner som jag saknar enormt!
Dags att träffas snart tycker jag! :-)

Puss!
♥

Lyckades somna runt 10-tiden imorse efter att ha ätit frukost.
Det märks tydligt att rutiner är något som saknas i mitt liv just nu. :)
Gjorde iaf en jättegod omelette med vitlöksstekta champinjoner i innan jag somnade.
Tänkte ta en bild för att visa hur fin den var, men kom på att omelette ser galet ofräsht ut på bild. :)

Jag är jätteglad idag.
Ställde mig framför spegeln och gjorde mina ansiktsövningar.
Då upptäckte jag att kinden rör pyttelite på sig och ögonbrynet med!!!
Det är enorma framsteg för mig!
Mitt öga går även att stänga lite mer, vilket betyder att jag snart kan sova utan att tejpa igen det!!
Haha, ni anar inte hur det känns!
I helgen ska jag sminka mig för första gången på... Oj... Länge!
Bara det kommer att få mig ännu gladare.
DIE, GRINCHEN, DIE!!! :)

När något sånt här händer så börjar man tänka på att man ska vara tacksam över de stunder då allt är bra.
Jag vet att jag har en lång väg framför mig för att besegra depressioner och ångest.
Men jag vet att jag kommer klara av det.
Det är omöjligt att jag har gått igenom så mycket i mitt liv,
utan att det ska komma något gott ur det hela.
Jag vägrar tro att det aldrig kan bli bra.
Nej, det finns inte!

Det finns så många saker som jag skulle vilja dela med mig av på bloggen.
Men eftersom jag inte vet vad ni läsare vill veta, undrar över osv så är det svårt att välja ut något.
Har ni några funderingar eller önskemål så får ni gärna säga till! :-)
Det är många som läser, men få som kommenterar!

I helgen ska jag visa er lite bilder på hur min ansiktsförlamning ser ut, så att ni kan förstå varför jag gått i idé.
Men det känns lite bättre om jag iaf kan fixa mig iordning en aning innan. :)
Grinchen har faktiskt också smink på sig i filmerna. ;P
Ni kanske inte är intresserade, men det skiter jag i. Ni får se ändå! :)

Nu rinner det i ögat, så dags att gå in och ha lite ögonvård.
Sålänge kan ni få se en gammal bild på mig för några år sedan.
Min vän Angela ( http://www.shingela.se ) bad mig följa med när hon skulle fotas.
Fick även prova på det jag med, hade noll koll gummiboll.
Det roliga med detta kort är att det är taget i början på Maj.
Därav den röda näsan. Det var verkligen sviiinkallt.
Dessutom var jag sjukt nervös eftersom Angela är så duktig.
Men med rätt kamera och utrustning så ser det rätt varmt ut. :)
Vet inte varför jag visar den,
men det är sånna här tillfällen man tänker på när man ser ut som ett monster.

Smell you later!
♥

Klockan är nu 05.50 och jag har ännu inte lyckats somna.
Så nu ger jag faktiskt upp.
Har stigit upp istället och ska göra mig en god frukost.
Galet sugen på ägg, så det blir kanske en omelette.

Det är verkligen inte lätt det här med sömnen.
Jag trodde verkligen att det skulle hjälpa med att ta en sömntablett för att ställa om dygnet.
Men ptja, nu har det gått 6 timmar sedan jag tog den och ingenting har hänt.
Skitsamma, har ju ändå ingen tid att passa.

Är det många av er där ute som har anhöriga/nära och kära med ätstörningar?
Det är nämligen så att en person som ligger mig extremt varmt om hjärtat börjat utveckla det.
Jag har absolut ingen koll alls på hur man ska gå tillväga för att hjälpa en person på det sättet.
Min största fundering just nu är hur man tar upp ämnet med personen i fråga?
Jag antar att det inte ens går att göra det på ett bra sätt.
Gah, jag vill kunna hjälpa till.
Har ni några tips så tar jag tacksamt emot dem!

Hoppas att ni får en bra dag.
Heippa!
♥

Inte ens efter en stark sömntablett kan jag somna.
Gått tre timmar utan lyckat resultat nu. What to do? :|

John Blund verkar inte vilja besöka mig när jag ser ut som Grinchen.
Kan tänka mig att jag ser asläcker ut när jag sover nu för tiden.
Tejpbit för ena ögat, mungipan hänger och dregglet forsar.
Men vafan gör man? :-)

Äh, John Blund kan gå och dränka sig.
Jag sätter på en rulle istället.

Fridens liljor!
♥

Fortfarande vaken...
Inatt blir det tammefan en sömntablett.
Hatar att ta dem men nu har jag inte sovit ordentligt på över två veckor.

Det var mysigt att väcka Thomas idag.
La mig bakom honom och killade honom på ryggen och masserade.
Jag blir glad när jag ser att jag kan göra något för honom som han tycker är mysigt.

Längtar galet till han kommer hem från jobbet/träningen.
Ibland har jag tur, då hoppar han över träningen och kommer hem direkt.
Det händer inte ofta dock, men han måste ju träna mkt om han ska bli polis. :-)

Jag är har aldrig förut varit så tacksam över någons kärlek som jag är för Thomas kärlek.
Att bli pussad på även fast man känner sig vanskapt, det är mysigt.
Att ha honom vid min sida när det blir för mycket, då han torkar mina tårar och omfamnar mig.
Det är mäktigt.

Måste försöka göra det till varje dags uppgift, att visa min man vad han betyder för mig.
Eftersom jag suger på att berätta för honom så får jag hitta andra sätt.

Nej, nu blir det att krypa ner och försöka sussa lite.
Förhoppningsvis så doftar sängkläderna fortfarande Thomas. :)

Fick lite julstämning när jag kollade mig i spegeln nyss.
Insåg att jag ser ut som Grinchen!
Det är ungefär så jag känner mig nu för tiden också.
Aja, skratt blandat med tårar får avsluta denna natt/morgon.

 VS 

Synd att jag inte kom på detta inför alla halloweenfester.
Då hade iaf den helgen varit räddad! :þ

Imorse somnade jag runt 6-tiden. Satt uppe och funderade hela natten.
Klockan tickar iväg snabbt när man har mycket att tänka på.
Tillslut blev jag så yr av alla tankar att jag inte kom ihåg vad jag har tänkt på.
Så jag antar att det inte var speciellt givande. :)
Blev sedan väckt av ringklockan vid 9-tiden.
Det var målaren som skulle måla ett lager på alla fönster.
Selda sprang efter och visade att hon inte uppskattade hans sällskap.
Ingen av de som kommer hit och målar verkar bli speciellt rädda för Seldas morrattacker.
Förstår inte varför! :þ

 

Pappa, jag och Selda tog en tur till pappas jobb för att tvätta lite.
Efter en stund kom även Thomas dit.
Grabbarna tvättade även sina bilar medan jag drack kaffe och busade med Selda.
Efter tvättningen så åkte vi hem och funderade på vad vi skulle äta.
Det fick bli mat från pizzerian här på torget.
Pizza åt Thomas och kött med pommes och bea till mig och far.
Selda fick smaka lite kött hon med, tills hon började lägga av några vidriga fisar.
Då blev det promenad med farbror Thomas.
Jag själv passade på att ta en lång dusch.
Struntade i att tejpa för ögat idag när jag duschade.
Det skulle jag inte ha gjort.
Det var inte alls skönt att få schampoo i ögat.
Man lär sig något nytt varje dag.

I övrigt så är det ingen större skillnad på förlamningen.
Det enda som har blivit mycket bättre är att jag har mindre smärta.
Det har börjat rycka runt ögat rätt mycket.
Det ska vara ett gott tecken har jag hört, så vi får hoppas på det!

Häromdagen så kom Thomas hem med två kassar till mig.
I dem låg en lapp från hans syster.
" Krya på dig, gumman! Puss och kram från Cissi! <3 "
Tokungen hade köpt ett par skor och en väska åt mig.
Så himla gulligt av henne! Blev jätteglad!
Vilken fin släkt man har nässlat sig in i. :)
Det värmer när folk visar att de bryr sig.
Måste börja fundera ut vad jag ska ge henne i 18års-present.
Det är ju snart! :-)

Har funderat mycket på hur jag ska fira när den här förbannade förlamningen släpper.
Vill göra något riktigt roligt för att fira att jag fått tillbaka mitt liv.
Det svåra är ju att ingen vet när det blir.
Läkarna pratar om 6 månader, 1 år och 2 år, i värsta fall släpper det aldrig.
Men bestämmer jag mig för ett sätt att fira det på så har jag iaf något att se fram emot.

En sak som jag ser fram emot är att jag ska bli moster nästa år! :-)
Min lillesyster och hennes pojkvän väntar barn.
Ska bli mysigt!
Måste försöka åka ner dit snart..
Sugen på en roadtrip, älskling? ;)

Nä, nu forsar det tårar i ögat.
Fan, man skulle kunna sätta fast vindrutetorkare under ögonlocket.
Det vore grejer det.

Avslutar med några bilder från förr!

(Klicka för större bilder!)

 
 
 

Härliga tider det där! :)

Sov så gott och ta hand om er!
♥

I helgen har jag faktiskt visat mig ute bland folk.
I Lördags var det nämligen dags för pokertuneringen i Åkersberga.
Jag satt och funderade på om jag skulle följa med in i det sista.
Efter rätt mycket tjat från Thomas så följde jag iaf med.
Satt och skakade i bilen dit för att jag var så nervös.
Inte för själva pokertuneringen då, utan för premiären ute bland mycket folk som... sne.
Det var ingen som vågade fråga något, utan de tittade mest lite undrande. Det hade jag ju väntat mig.
Försökte att inte prata och inte le i onödan. Något som känns jättetungt.
Kände hur mitt självförtroende blev mindre och mindre för varje blick.
Försökte tänka på annat för att inte bli tårögd när jag försökte smeta på lypsyl på läpparna och hälften kom på kinden.

Det gick bra iaf. Förutom ljudnivån som inte alls var bra för mitt öra på samma sida som förlamningen. Av någon konstig anledning så har jag nämligen superhörsel på det så ett vanligt skratt känns som en rockfestival och att få vatten i örat när man duschar, oh my god. Ingen höjdare!
Det var iaf härligt att se folk ha roligt. Det blev många skratt under kvällen. För de andra då, givetvis.

Idag har vi haft filmkväll. Mysigt! Johan Falk-filmerna is the shit. Han som spelar Frank... Gudomlig! Vet inte vad det är med honom som är så.... Gah! Klockren!
Just det, sen brann det i vårt hus idag oxå. Tydligen längst upp i huset som det brann.
Vi skulle precis ut och hämta Selda som jag ska vara hundvakt åt i några dagar när vi hörde brandbilarna komma hit. Det du mamma, det skulle du velat ha se va? ;P Mamma har en fetish för brandmän. Varför vet jag inte. Smutsiga.. Usch! De lyckades släcka branden iaf. Det var ju bra det. Kul med lite action i vardagen.
Träffade en granne i trappen som sa:
" Är de här nu igen? Vad är det denna gång? De är här ofta ju.."
Haha, så ofta är det ju inte. Denna gång var det ju iaf inte anlagt. :P

Nåväl.
Nu ska jag och Selda gå ut och kissa.
Adjöken!

Nu har jag haft ansiktsförlamningen i lite mer än en vecka.
Det är fortfarande oförändrat.
 Har verkligen jättesvårt att acceptera att jag kan komma att se ut såhär på obestämd tid.
Jag försöker ta fram en gnutta ork att försöka se det som att det inte är hela världen.
Men just nu känns det faktiskt som om ansiktsförlamningen styr mitt liv.
Jag har aldrig varit en person som dömmer folk för hur de ser ut.
Därför anar jag att ingen annan har ork att tycka något speciellt om det som pågår i mitt ansikte.
Det absolut jobbigaste är hur det känns i hjärtat.
Jag har alltid tampats med mitt självförtroende, precis som många andra tjejer och killar.
Men den här ansiktsförlamningen har fått mig att inte våga visa mig ute.
Har redan tidigare blivit en sån som hellre sitter hemma än att ge mig ut på äventyr,
mycket beror såklart på de perioderna i livet då jag hamnar i en svår depression.
Det är då jag tappar greppet om livet, men framförallt greppet om mig själv.
Jag har delvis mig själv att skylla, men samtidigt inte.
Ingen väljer att må dåligt. Hade jag varit stark tidigare i mitt liv hade jag talat om för mina dåvarande vänner varför jag isolerar mig, varför jag ibland får panik över att gå på fester osv..
Mina nära och kära är det bästa jag har, men jag förstår de som har försvunnit på vägen.
Jag kan aldrig förvänta mig att någon ska förstå hur det är att må som jag gör ibland.
Har ju inte ens förstått hur pass dåligt jag mår förrens nu.
Verkligheten har sprungit ikapp mig och fällt krokben för mig.
Men det kanske var det som behövdes?
Man måste nog ha varit på botten för att nå toppen som en stark människa.

När läkare ber mig berätta kortfattat om saker som jag tror kan ha påverkat min psykiska hälsa så blir de alltid förvånade över att jag inte har brutit ihop tidigare. Jag förstår ärligt talat inte själv hur jag ändå har klarat mig, hittat orken att gå upp på morgonen och framförallt, att jag har orkat försöka ordna upp mitt liv efter varje perdiod av isolering.

Enda sen jag var liten har jag sagt en sak om mitt liv.

" Mitt liv kan beskrivas som en stor stege.
Jag kämpar och kämpar för att komma ett steg högre på stegen.
När jag bara har ett steg kvar innan jag når toppen så står någon där och kastar ner mig.
Då är det bara att börja om.."

Det stämmer verkligen in på hur mitt liv har varit.
Det är samma sak nu, enda skillnaden nu är att stegen har ramlat ihop.
Som jag känner idag så har jag inte ork att bygga ihop stegen ens för att försöka.

För 2 månader sedan hade jag börjat plugga.
Jag hade en barnvaktsfamilj som var underbara att jobba för.
Jag och Thomas hade börjat spåna om att flytta till egen lägenhet.
Jag började känna mig glad.

Nu har jag en sjukskrivning.
Har missat skolan så kommer aldrig kunna ta igen det. Bara börja om.
Inget jobb, inget att göra på dagarna, smärta, ledsen.
Att dessutom inte ens känna att man kan gå ut på en promenad utan att skrämma småbarnen.
Ptja, det är inte den vardagen jag hade tänkt mig som 23åring.
Men samtidigt är jag inte förvånad.

Frågan jag ställer mig 10000 ggr om dagen är:
Klarar jag av att leva såhär i kanske 1,2,3 år?
Jag vet att jag kan ha tur att det släpper tidigare, men det vågar jag inte ens hoppas på.
Jag har ju tagit mig igenom alla andra utmaningar i livet, men jag har aldrig blivit drabbad av något när jag redan krälar på botten.
Hur tar man sig upp?

2000 människor i Sverige drabbas av detta varje år.
Det tycker jag är på tok för många för att läkarna inte ska veta vad det beror på.
Visst, det är ofarligt i sig antar att det är därför läkarna skiter i att ta reda på mer.
Men för oss som har det är det långt ifrån lätt att hanskas med.
Jag hittade ett inlägg om en tjej med samma sak, hon hade haft sin förlamning i 8 år.
All heder åt henne att hon har orkat acceptera det och lärt sig leva med det.

Jag önskar att jag var säker på att jag skulle kunna vara lika stark.

Nej, fy.. Det blir verkligen negativt när jag skriver nu för tiden.
Men jag måste få skriva av mig.
Skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag mår skit.
Därför tänker jag inte ens försöka lura i er något annat.
Lika bra att avrunda för kvällen.
Tar sjukt mycket energi att tänka på den långa vägen tillbaka.

Njut av livet! Gör bara saker som får dig att bli glad!
SKRATTA!
Åh, jag längtar efter att få skratta.

Thomas, pappa, mamma.......
Utan er hade jag inte klarat mig igenom det här.
Tack för att ni peppar mig till att inte ge upp.
Tack för att ni får mig att känna mig betydelsefull.
Tack för att ni finns i mitt liv.

Allt känns som en mardröm.
Varje morgon när jag vaknar så springer jag till spegeln för att se om det är över.
Hur kan det ha blivit såhär? Varför just nu? Varför just jag?
Frågorna är många men inte ens läkarna kan ge svar.
Maktlös, rädd, förtvivlad, ledsen, sne.

Allt började med ett besök hos min husläkare.
Jag förklarade hur jag mådde. 
Bröt ihop bad henne om hjälp att ta tag i de bitar i mitt förflutna som jag aldrig har bearbetat.
Hon såg min smärta.
Hon var den första läkaren som verkligen förstod.
Fick med mig en remiss till Danderyds sjukhus - skulle åka dit ögonblickligen.
Där stod jag, sminket över hela ansiktet, utelämnad i Centrum.
Vad skulle hända nu? Varför så bråttom?

När jag kom fram till Danderyds sjukhus fick jag gå in till en läkare på NOA-teamet.
Han pratade med mig en stund, tog fram en medicin och bestämde sig för att lägga in mig.
Jag har aldrig legat på en sådan avdelning förut så jag kände mig helt vilsen.
En sjuksköterska från NOA-teamet följde mig till avdelningen.

Där fick jag en säng, ett skåp och en rumskompis.
Fick lämna ifrån mig alla vassa föremål och fick veta att jag inte får gå ut utan personal.
Vi fick gå ut en gång i timmen. Från 08.00 - 20.30.
Det första jag tänkte på när jag kom upp till avdelningen var när det hade gått ca 7 timmar utan att någon i personalen ens hade kommit in och frågat hur det är, eller förklarat hur allt fungerar.
Jag låg bara ihopkurad i sängen och ville hem.
Natten kom och de ville ge mig en sömntablett så jag kunde sova.
Tackade nej till den och försökte sova ändå.
Då kom ångesten. Jag ville verkligen hem.
Ville inte ligga där i mörkret så jag gick upp och satte mig i korridoren.
Hoppades väl på att det skulle komma någon så jag kunde få prata av mig lite.
Personalen där var så nonchalanta så man vågade inte visa sig i onödan.
Ångesten blev värre och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Började vanka fram och tillbaka i korridoren för att gå av mig ångesten.
Kollade upp på klockan och insåg att jag hade vandrat omkring i över 1,5 timme.
Varför såg ingen mig? De satt i ett rum längre bort och kollade på TV. Hörde skratten.
Jag vill också vara sådär glad.
Efter cirka 2 timmar kom det förbi en i personalen som kom fram till mig.
När jag skulle förklara hur jag mådde så fick jag en panikångestattack.
Något som är bland det värsta jag varit med om.
Det tog ett tag att komma ur den, och sedan gick jag med på att ta den där sömntabletten ändå.
Allt är bättre än att ligga vaken och vilja hem.
Personalen satt brevid min säng för att se att jag somnade.
" Du får somna snabbt, för jag har saker att göra.."
Hjälp, tänkte jag. Hur kan människor som jobbar med personer då de är som svagast vara så okänsliga?
Pha, det var bara början.
Dagarna gick och hemskheterna blev värre och värre.
Oftast räckte inte ens maten till alla inlagda.
Minns speciellt en kväll då världens gulligaste dam i kanske 60årsåldern kom fram till mig:
" - Vad äter ni för något? Det fanns bara potatis kvar."
Hon gick sedan fram till personalen och sa:
" Ursäkta, men fisken verkar vara slut, likaså smöret till det hårda brödet."
" - JA?! Är det slut så är det slut? Vad ska jag göra åt saken? Sluta tjata!!"
Jag kan inte berätta om fler saker som personalen utsatte alla för där inne för det gör för ont.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det fanns så hemska människor.
Hur de kan behandla folk som djur - om inte värre.
Vi är helt vanliga människor som bara har det lite svårt med vardagen.
Hälften av de inlagda hade kunnat vara just din mamma, din farmor, din morfar.

Efter några dagar tvingade jag till mig ett möte med läkaren och fejkade att jag mådde bra och ville hem.
Fick inte, dagen efter kanske jag skulle få.
Det fick jag. Det var nog det bästa som någonsin hänt mig.
Jag citerar min rumskompis:
" Hellre dör jag än att sätta min fot på den här jävla avdelningen igen, jag menar allvar."
Jag skakar.. Jag är så arg.. Så besviken.
Det har tagit mig säkert 15 år att ta mod och be om hjälp.
Det där är vad man får.

Jag knaprade mina antideppresvia och försökte inbilla mig att jag mådde bra igen.
Det var väl första gången på år som jag kände ren lycka - när jag fick komma hem igen.
Men verkligheten kom ikapp mig.
En morgon vaknade jag och var förlamad på hela vänster sida av ansiktet.
Hade enorma smärtor och satt och grät, mådde illa, dregglade, kunde inte blinka.
Slutade med att Thomas körde in mig till akuten.
Efter 6 timmar där fick jag som svar att det var biverkningar på de antideppresiva jag åt.
Ringde till NOA-teamet och de avbröt min medicinering.
Mådde sämre än vad jag någonsin gjort - vilket är normalt när man slutar med dem.
Fick ondare och ondare för varje timma som gick.
Visste inte vad jag skulle ta mig till, ringde vårdguiden som sa att jag skulle åka in direkt.
Det var då 48 timmar sen jag avslutat medicineringen.
De sa att det förmodligen inte var biverkningar då utan något annat.
Vadå något annat? Hjärnblödning? Hjärntumör? Fick inga svar via tel så klart så det var bara att åka in.
7 timmar senare fick jag komma in till en läkare som undersökte mig. De gjorde de inte första gången.
Hon läste i bok efter bok men kunde inte hitta vad det kunde vara.

Det som låg närmast tillhand var borelia. Men eftersom jag inte har någon infektion i kroppen så trodde hon inte att det var det. Men de måste ändå utesluta. Nehe, vad kan det vara då?
- " Ansiktsförlamning kan man få om man mår riktigt dåligt psykiskt."

Varför uppstår det?
Ingen vet.

Hur länge håller det i sig?
För några försvinner det efter 2 månader.
För andra försvinner det efter 6 månader.
För andra försvinner det aldrig.

Jag försöker verkligen tänka positivt men det är så oerhört svårt.
Jag har alltid sån otur.
Det här har ju verkligen inte gjort det lättare att komma ur depressionen.
Att vara sjukskriven är en sak, det kan jag ta.
Men att se hur ledsen pappa och speciellt Thomas blir när han tittar på mig.
Idag satt han och kramade om mig i soffan och jag kände vilken tur jag har.
Jag började tänka på allt fint vi har haft ihop och så försökte jag le lite.
Då tittade han på mig och rörde sin hand försiktigt över mitt ansikte.
Hans ögon tårfylldes.
" Det är inte rättvist.."

Att se honom lida för min skull.
Att han har varit med mig 24 timmar om dygnet på akuten, varit hemma från jobbet..
Herregud. Det är mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.
Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan honom.
Vilken snygg 25årig kille hade stannat kvar hos en tjej som bara gråter och dessutom är sneknullad i ansiktet?
Jag har nog underskattat hans kärlek för mig.
Om vi klarar oss ur det här tillsammans, om han fortfarande står vid min sida om/när jag blir frisk.
Det är inget jag förväntar mig, jag har sagt åt honom att jag förstår om han vill gå.
Men han går inte.
Han tar upp mig i famnen och pussar på mig, visserligen med sorg i ögonen men kärleken lyser igenom.
Jag är så tacksam.
Du är anledningen till att jag orkar kämpa på.
Du är värd allt och mer därtill.
Om det får dig att må bra att jag kämpar - då ska jag kämpa till den dagen jag dör.
Jag vet inte vad mer jag ska säga..
Min kärlek till dig är starkare än någonsin.
Tack för att du finns kvar i mitt liv!

Det finns många som mår som jag.
Det finns även ännu fler som inte har så fina familjemedlemmar som jag har.
Jag är verkligen lyckligt lottad.
Hoppas att jag visar det till er som bryr er.
Jag försöker iaf. Tvivla aldrig på min tacksamhet till er.
Ni kommer att få igen! På ett eller annat sätt, det är jag säker på.
Om inte av mig så av högre makter.

Tack till alla vänner oxå som visat förståelse och inte försvinner trots att jag låser in mig.
Era SMS eller meddelanden på Facebook betyder mer än vad ni kan ana.
Det är ALDRIG av avsikt att stöta bort er.
Aldrig någonsin.
Det bara blir så ibland, men jag jobbar på det.

Nu är jag helt slut, både i ögat och i sinnet.
Så det får räcka för nu.

Ta hand om er - och varandra.
Njut av alla fina småsaker som livet har att erbjuda.
Ta inget förgivet och framförallt - ta absolut inte dina nära och kära förgivet!

En sneknullad liten puss från mig då... :-)
Puss!

Hinner inte videoblogga idag, så jag lägger upp en gammal istället. ^^,

Mmmm...



HAHA!