Sandra Törn

Nu har jag haft ansiktsförlamningen i lite mer än en vecka.
Det är fortfarande oförändrat.
 Har verkligen jättesvårt att acceptera att jag kan komma att se ut såhär på obestämd tid.
Jag försöker ta fram en gnutta ork att försöka se det som att det inte är hela världen.
Men just nu känns det faktiskt som om ansiktsförlamningen styr mitt liv.
Jag har aldrig varit en person som dömmer folk för hur de ser ut.
Därför anar jag att ingen annan har ork att tycka något speciellt om det som pågår i mitt ansikte.
Det absolut jobbigaste är hur det känns i hjärtat.
Jag har alltid tampats med mitt självförtroende, precis som många andra tjejer och killar.
Men den här ansiktsförlamningen har fått mig att inte våga visa mig ute.
Har redan tidigare blivit en sån som hellre sitter hemma än att ge mig ut på äventyr,
mycket beror såklart på de perioderna i livet då jag hamnar i en svår depression.
Det är då jag tappar greppet om livet, men framförallt greppet om mig själv.
Jag har delvis mig själv att skylla, men samtidigt inte.
Ingen väljer att må dåligt. Hade jag varit stark tidigare i mitt liv hade jag talat om för mina dåvarande vänner varför jag isolerar mig, varför jag ibland får panik över att gå på fester osv..
Mina nära och kära är det bästa jag har, men jag förstår de som har försvunnit på vägen.
Jag kan aldrig förvänta mig att någon ska förstå hur det är att må som jag gör ibland.
Har ju inte ens förstått hur pass dåligt jag mår förrens nu.
Verkligheten har sprungit ikapp mig och fällt krokben för mig.
Men det kanske var det som behövdes?
Man måste nog ha varit på botten för att nå toppen som en stark människa.

När läkare ber mig berätta kortfattat om saker som jag tror kan ha påverkat min psykiska hälsa så blir de alltid förvånade över att jag inte har brutit ihop tidigare. Jag förstår ärligt talat inte själv hur jag ändå har klarat mig, hittat orken att gå upp på morgonen och framförallt, att jag har orkat försöka ordna upp mitt liv efter varje perdiod av isolering.

Enda sen jag var liten har jag sagt en sak om mitt liv.

" Mitt liv kan beskrivas som en stor stege.
Jag kämpar och kämpar för att komma ett steg högre på stegen.
När jag bara har ett steg kvar innan jag når toppen så står någon där och kastar ner mig.
Då är det bara att börja om.."

Det stämmer verkligen in på hur mitt liv har varit.
Det är samma sak nu, enda skillnaden nu är att stegen har ramlat ihop.
Som jag känner idag så har jag inte ork att bygga ihop stegen ens för att försöka.

För 2 månader sedan hade jag börjat plugga.
Jag hade en barnvaktsfamilj som var underbara att jobba för.
Jag och Thomas hade börjat spåna om att flytta till egen lägenhet.
Jag började känna mig glad.

Nu har jag en sjukskrivning.
Har missat skolan så kommer aldrig kunna ta igen det. Bara börja om.
Inget jobb, inget att göra på dagarna, smärta, ledsen.
Att dessutom inte ens känna att man kan gå ut på en promenad utan att skrämma småbarnen.
Ptja, det är inte den vardagen jag hade tänkt mig som 23åring.
Men samtidigt är jag inte förvånad.

Frågan jag ställer mig 10000 ggr om dagen är:
Klarar jag av att leva såhär i kanske 1,2,3 år?
Jag vet att jag kan ha tur att det släpper tidigare, men det vågar jag inte ens hoppas på.
Jag har ju tagit mig igenom alla andra utmaningar i livet, men jag har aldrig blivit drabbad av något när jag redan krälar på botten.
Hur tar man sig upp?

2000 människor i Sverige drabbas av detta varje år.
Det tycker jag är på tok för många för att läkarna inte ska veta vad det beror på.
Visst, det är ofarligt i sig antar att det är därför läkarna skiter i att ta reda på mer.
Men för oss som har det är det långt ifrån lätt att hanskas med.
Jag hittade ett inlägg om en tjej med samma sak, hon hade haft sin förlamning i 8 år.
All heder åt henne att hon har orkat acceptera det och lärt sig leva med det.

Jag önskar att jag var säker på att jag skulle kunna vara lika stark.

Nej, fy.. Det blir verkligen negativt när jag skriver nu för tiden.
Men jag måste få skriva av mig.
Skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag mår skit.
Därför tänker jag inte ens försöka lura i er något annat.
Lika bra att avrunda för kvällen.
Tar sjukt mycket energi att tänka på den långa vägen tillbaka.

Njut av livet! Gör bara saker som får dig att bli glad!
SKRATTA!
Åh, jag längtar efter att få skratta.

Thomas, pappa, mamma.......
Utan er hade jag inte klarat mig igenom det här.
Tack för att ni peppar mig till att inte ge upp.
Tack för att ni får mig att känna mig betydelsefull.
Tack för att ni finns i mitt liv.